[orkar man?]

Jag har gråten i halsen.

Läser klipp för hundratrettionde gången om en ung tjej, vars mamma jag varit arbetskamrat med - och vars hela familj jag därför både träffat, varit hemma hos, och fått höra "allt" om.

Hennes dotter sitter i utländskt fängelse, isolerad sedan 7 månader tillbaka pga flera mordhot, och är tvungen att få en helt ny identitet när hon släpps fri om ett antal år.
Vilket j*vla helvete den familjen måste gå igenom.
Och vad händer med resten av familjen? Måste de också skyddas? Orkar de öht gå ut till brevlådan på villatomten i fina villaområdet där alla grannar VET? Orkar de åka och handla mat och veta att man blir tisslad och tasslad om? Hur trevlig var julen?
Hur orkar man? Det är en tragedi, från början till slut.

Vad arg och ledsen och besviken jag skulle känna mig som förälder. Och så otroligt misslyckad. Ha trott att man gjort rätt, skyddat och trott på andras välvilliga ord och handlingar. Så är allt en stor, vilande katastrof. Hur hade man kunnat göra annorlunda?

Och ens älskade unge.......... utnyttjad, sårad, skadad i själen, uthängd. Men ändå - skyldig.

Måtte man aldrig själv hamna i samma situation.
*ryser*

Jag hade tänkt slå en pling, eller skicka några rader - men all kontaktinformation what so ever är borta när jag söker på nätet.

Det förstår jag.